kattistrofen

Såhär efter nästan ett år ser jag att jag har en blogg... Bättre sent än aldrig!
Att man kan glömma en blogg? Kanske inte att den är så poppis, men känslan av att behöva skriva av sig försvinner väl inte helt plötsligt? Äsch, nu ska jag skriva lite i alla fall.

Ibland undrar jag verkligen vem jag är. Egentligen är nog själva jaget det man känner allra minst! Man tar delar av det folk tycker och tänker om en och försöker pussla ihop till en helhet, men är det verkligen vem man ÄR? En sak är dock väldigt säkert - Det man får höra från vänner är oftast inte det man får höra från sin familj. 
Du är slarvig, säger mamma.
Du lyssnar aldrig, säger syrran.
Du är aldrig hemma, säger de båda.

Har tanken aldrig slagit dessa två, att jag faktiskt är pedantisk i min ensamhet. Att jag aldrig får chansen att lyssna eftersom de är helt uppe i sina egna liv. Att jag inte känner mig "hemma" hemma...? Det är en övergångsfas man upplever när skolan är slut, och det som betyder mycket för mig är faktiskt att mina vänner mår bra. Jag mår ju bra av mina vänner! Nej, tydligen är jag fortfarande tolv, och behöver omsorg och översikt.

Jag tror det är naturligt att hålla sig borta från hemmet i min ålder, men det är onaturligt i en familj att den familjemedlem är frånvarande mer än närvarande. Dock tror jag att det är lättare att knyta an till sin familj när man har hittat sin plats, hittat sig själv.

Mamma, syster - Ni får vänta ett tag till.